Menu

Är allting i föreställningen verkligen autentiska händelser?
Ja, det är det faktiskt. Självklart så ändrar en ju dock sitt språk och tilltal lite beroende på vilken berättarform en har. I Tempus Fugit ville jag att tilltalet gentemot åhöraren skulle vara åt det teatermässiga hållet. Vissa detaljer är väl kanske då mer utstuderade än vad de skulle varit i en vanlig konversation, men alla händelser jag berättar om har hänt. Det bör väl dock sägas att upplevelserna är hämtade från en drygt elva år lång period i mitt liv, och involverar ett litet antal olika personer. Jag har valt samtliga händelser jag berättar om med omsorg, men jag har alltså inte levt så intensivt som det kanske framstår. Bara nästan…

Hur reagerade de medverkande på detta? Hur mycket fick de veta i förväg?Rebecka_5265_1
För mig var det på många sätt viktigt att ta tillbaka kontrollen över minnet och våra respektive historier. Därför är manuset utvecklat helt utan yttre påverkan från någon av de medverkande, och även utan någon annan person. Jag berättar om min upplevelse av det som hände, och försöker inte förklara det från någon annans perspektiv än mitt eget. Då min egen förnimmelse var det enda jag hade då, och likaså är det enda jag har kvar nu när det är över är det det enda jag kan berätta. Resten kan jag bara gissa mig till. Jag spelade in en drygt två min lång film som jag skickade ut via mail till de som jag berättar om, cirka tre dagar innan jag lade upp den på YouTube (se filmen HÄR) där jag berättade lite för dem om vad som skulle hända inom en nära framtid. Som jag berättar i filmen har jag inte kontakt med merparten av de medverkande längre, så jag ville väl egentligen bara göra en reko gest till dem i form av att meddela dem att jag skulle använda minnen som vi hade tillsammans.
Nästan samtliga av de medverkande har hört av sig till mig i olika former efter att de emottagit filmen. En av de medverkande skickade ett långt sms, och därefter pratade vi en lång stund för första gången på flera år. Det var en fin och lugn konversation, vi har bägge gått vidare men filmen gav oss bägge möjligheten att minnas något av det fina vi delade ihop. Hen önskade mig lycka till, och jag hoppas givetvis att hen vill komma och uppleva föreställningen.
Viktigt att betona är även att det inte bara är inför åhörarna som de medverkande är anonyma, utan ingen av dem känner heller till varandra. Den enda som vet exakt vem jag pratar om i respektive minne är jag själv. Sedan kommer det väl säkerligen börja spekuleras i vilka dem är, men det kommer att förbli spekulationer.

Hur fick du idén till projektet?
Jag är ju född, uppvuxen och har levt nästan hela mitt vuxna liv i Stockholm, och eftersom mitt yrke ofta leder mig till att bo på andra platser i Sverige blir jag alltid lite nyförälskad i Stockholm när jag flyttar tillbaka. Under en promenad så slog det mig hur mycket jag faktiskt upplevt här, då främst i form av kärleksminnen. Och det var på en enda gata. Minnen som betyder otroligt mycket för mig, och på vissa sätt faktiskt förändrat mitt liv, som jag alltid kommer ha från just den platsen. Och som ingen annan kommer få reda på. Det kändes då plötsligt lite sorgligt att de historierna ska falla i glömska, och jag började fundera på hur jag kunde använda mig av de i ett konstnärligt syfte. När vänner berättar liknande minnen är jag alltid väldigt nyfiken på var någonstans de hände, då den visuella referensen hjälper väldigt mycket när jag ska ta in information. Och vidare så började jag fundera på hur platser jag passerar varje dag, i Stockholm, kanske är de viktigaste platserna i andra främlingars liv, som jag aldrig kommer få veta. Alla dessa tankar ledde fram till en idé om att jag kunde få berätta för andra om mina minnen, just vid den platsen de hänt. Som en historia om Stockholm, men sett ur mina ögon. Som skådespelare är ju det fysiska mötet med publiken nästan alltid i centrum, men jag har alltid varit mer intresserad av mötet öga mot öga med en åskådare. Detta kan vara obekvämt för många, och de kan känna sig tvingade till att ge mig någon respons de tror att jag vill ha istället för att bara lyssna och ta in vad jag berättar. Så då föddes idén till att jag kunde vara där, tillsammans med dem, bara vi två, och berätta för dem om mitt minne, men utan min fysiska närvaro. Det skulle inte finnas någonting annat för dem att ta in än den visuella aspekten av platsen jag lett dem till som de ser, och det minnet jag med ord försöker måla för dem genom vad de hör. Att ingen annan vet om att de faktiskt lyssnar på mig, och tar del av min föreställning, utom de själva.

Varför vill en göra den här typen av projekt?
Ja du… Jag fungerar nog lite annorlunda än de flesta när det gäller min inställning till relationer och minnen. Istället för att aktivt tänka bort och försöka glömma minnen med en person efter att ett förhållande tagit slut, behöver jag istället skriva av mig, återuppleva minnet om och om igen, och jag är nästan plågsamt nostalgisk i min relation till vissa platser, musik, datum osv. Men jag får kraft igenom det, igenom av att vara så pass självutlämnande som möjligt. För att citera en låt av en namne till mig som jag älskar [Rebekka Karijord, red. anm.], vill jag ta mina brustna relationer, mina stundtals sorgliga minnen och svaga ögonblick och ”wear them like a crown”. Jag är väldigt dålig på att visa mig sårbar privat, så det är nästan bara i mina projekt som den sidan av mig får utlopp. De projekt jag gjort tidigare [en självbiografisk dansteaterföreställning respektive en diktsamling, red. anm.] har alla haft sin utgångspunkt i mina egna upplevelser och minnen, och jag känner att jag inte riktigt har något ärligt eller viktigt att skapa ifall den inte är baserad på mina egna upplevelser i någon form. Då jag har varit som allra mest personlig, och i vissa fall även privat, i sättet jag tilltalar publiken har jag även fått mest överväldigande respons. Jag tänker aldrig på någon speciell målgrupp när jag skapar ett projekt eller en föreställning, det enda jag tänker att jag vill försöka vara så ärlig mot mig själv och idén som möjligt. Det enda jag vet om kärlek, lycka, sorg och alla andra känslor är ju hur de har känts när de har passerat min kropp och mitt hjärta.

Läs mer om Rebecka på hennes hemsida HÄR.